Biverkningar

I det förra inlägget kan det ju låta som om cellgifterna inte har gjort något med mig.... Det är långt ifrån sanningen. Alla cellgifter har sina biverkningar och jag har drabbats av en hel del.

Två veckor efter första behandlingen började håret trilla av. Jag var förberedd på att det skulle hända och tyckte inte att det var särskilt jobbigt. På sätt och vis blev jag fascinerad av den takt det skedde med. Tills sist såg jag dock inte klok ut, kal uppe på huvudet och hår kvar på sidorna, så pappa hjälpte till och rakade bort det sista. 

Illamående är ju något många förknippar med cellgifter. Det klarade jag mig ganska bra ifrån, i början. Under sommaren och tidiga hösten slapp jag, för det mesta, att må illa. Men efter det har det blivit sämre. Nu kämpar jag mot illamåendet, inte alla dagar, och får ta medicin för att hålla det borta.

Ett av cellgifterna jag fått har biverkningen att nerverna till tårna och fötterna skadas. Under sommaren kände jag av det som små domningar i kanterna på tårna men sen har det blivit värre. Under hösten tappade jag successivt mer och mer känsel i fötterna och fick tidvis ont. Nu känns det som att mina fötter ständigt sover, jag upplever ofta att de känns väldigt kalla även om de inte är det och jag kan inte riktigt lita på dem. Det konstiga är att samtidigt som fötterna är avdomnade och okänsliga kan de ibland vara jättekänsliga. Jag är lite orolig att jag ska göra mig illa och inte märka det, så man blir försiktig och rör sig på ett annat sätt än tidigare.

Ett stort problem för mig är maten. Det är svårt att äta och ibland smakar inte saker "rätt". Jag kan inte längre äta på viljestyrka eller okynnesäta "bara för att det är gott" utan när det tar stopp så är det STOPP. Viss mat har varit väldigt svår att få i sig medan andra saker går lättare. Det här leder ju till att jag tappar vikt, vilket inte är så bra. I ett informationsblad jag fått om det senaste cellgiftet beskrivs fenomenet bra med ordet- Matleda.

Jag har helt enkelt inte lust att äta vid alldeles för många tillfällen.

En sista sak som är mycket påtaglig är hur trött man blir av cellgiftsbehandlingar. Nu orkar jag aldrig vara igång en hel dag utan måste vila. Jag måste planera mina dagar för att orka med inplanerade aktiviteter och emellanåt kan jag behöva hela dagar av vila. Orken tar dessutom ibland helt slut väldigt tvärt, dvs jag kan hålla på med något och plötsligt är det tvärstopp. Det blir ibland jobbigt eftersom det både är den fysiska och mentala orken som kan ta slut.