Historien fortsätter 5

En vecka in i maj, drygt, fick jag till sist lämna sjukhuset men inte riktigt åka hem. Då flyttade jag till Rehab Stockholm för några dagars rehab. Jag skulle säga att rehab är sjukvårdlight, dvs det finns personal där och de håller koll på en men man har lite mer eget ansvar än på sjukhuset. Jag tyckte inte att det gav mig så jättemycket att vara där så jag stannade bara några dagar, men hann med ett antal pass morgongymnastik med trappträning vilket var bra. Sen längtade jag hem och valde att avsluta tiden på rehab.

Tack!

Under hela min sjukhustid (och även senare) har jag träffat på sån fantastisk sjukhuspersonal. De har varit trevliga och verkligen brytt sig om hur jag mått. Sköterskorna som jobbade på avdelningen där jag låg hade alltid tid att prata lite med mig, satte sig ner och tröstade mig när jag var ledsen, peppade mig när det behövdes och så vidare. 

Man hör ofta klagomål på vården och allt jag kan säga är de som klagar har inte träffat på de människor som jag träffat. De förtjänar alla ett jättetack för allt de gjorde för mig.

Historien fortsätter 4

Efter operationen blev jag kvar på sjukhuset i över en månad. Jag kommer inte berätta om precis allt, för jag minns inte allt och kanske blandar ihop i vilken ordning saker hände. Så det här blir någon slags sammanfattning av den tiden. 

Redan dagen efter jag kom till avdelningen kom sjukgymnasten på besök. Det var dags för övningarna och att "lära" mig att sätta mig upp, resa mig upp och gå igen. Det låter kanske inte som så mycket men det var det. Först och främst hade jag ju ett operationsärr längs hela magen och dessutom 4 påsar att dras med och så vidare... Första gången jag satte mig upp på sängkanten höll jag på att svimma för blodtrycket blev för lågt. Till sist kom jag till och med upp och stod, med hjälp av en gåstol. Under de kommande dagarna (och veckorna) fick jag kämpa för att komma upp och kunna gå och orka. Efter första gången jag gick, vilket var runt sängen och tillbaka, lär jag ha jämfört det med att springa ett maraton (15 steg eller 42 km, nästan samma sak). Men det beskriver lite hur jobbigt det faktiskt var att komma igång med något så "vanligt". Till en början fick jag alltid gå med hjälp av en gåstol och när jag tränat upp mig fick jag klara mig utan. Sen var det order på att göra ben/fotövningar och att gå upp och ner i korridoren ett antal gånger per dag.

Jag blev ju kvar på sjukhuset länge, över en månad, och det berodde på diverse komplikationer och svårigheter. Redan någon dag efter operationen började ett av dränagen läcka. Jag blev lite orolig när jag vaknade i en pöl, jag hade ju kateter... Men då fick de ta bort den slangen. Någon dag senare visade det sig att jag hade urinvägsinfektion, så igång med antibiotika. Sen läckte nästa dränage och det sista.

Ungefär en vecka efter operationen skulle vi försöka stänga av ryggmärgsbedövningen och över gå till annan smärtlindring. Men när vi försökte stänga av den fick jag väldigt ont så det var bara att sätta igång apparaten igen. Vid andra försöket, ca en vecka senare, gick det bra. 

Efter operationen hade jag en slang genom näsan ner i magen (hatobjekt 1, som den skavde i halsen). Men jag fick höra att det hade varit valet mellan att ha den några dagar eller stomipåse, så jag stod ut. Efter tre dagar blev jag av med den (och fick dricka igen). Några dagar senare började jag ha problem med illamående och att jag kräktes upp det jag fick i mig. Då var det bara att sätta tillbaka slangen i näsan och det är ingen kul procedur. Men efter denna omgång med slangen gick det sen bra att ta bort den och äta själv utan att magen slog bakut. Inte för att ätandet gick lätt utan jag fick kämpa och mådde illa ganska ofta.

Förutom allt detta så drabbades jag av vatten i lungorna. De fick vid 3 tillfällen sätta in dränage och tömma lungorna på vätska. När de satte in det sista dränaget så kom det grön vätska med små röda/orangea flingor i- och jag undrade om man verkligen ska ha grönt vatten med guldfiskar i lungorna? 

När jag började tro att jag skulle få åka hem, eller vidare till rehab, så började infektionsvärdet i blodet att bråka. Infektionsvärdet var högt vilket antyder att man har någon slags infektion, men de kunde inte hitta vad det kunde vara. Men då fick jag ju nästa antibiotika omgång.

En månad på sjukhus blir ganska enformig. Dagarna är ganska lika och man väntar på att något ska hända. Besökstiden var något jag längtade efter varje dag och min familj var underbara med att hälsa på och försöka roa mig och ta med mig ut i parken när vädret tillät. 

Sen fick man försöka få tiden att gå med annat och plötsligt så hittade de på att man skulle iväg på någon undersökning så då hände ju något. Men under den där månaden ägnade jag mycket tid åt att lyssna och titta på klockan, gå i korridoren och stirra på väggar.