Den senaste veckan har till och från varit jobbig. Jag har inte mått riktigt bra utan att kunna säga vad som är fel. Dessutom har jag varit trött, men det kan ju vara kvar efter resan och anspänningen kring den. Men allt det här har gjort att energinivån varit låg och orken med.
När det strular med maten, dvs att jag har svårt att äta, eller när jag mår dåligt på något sätt påverkar det ofta humöret. Så det har blivit en hel del tårar, ibland helt utan förvarning eller förklaring. Jag kan inte ens skriva det här utan att tårarna rinner.
Det är klart att jag funderar på varför jag blir ledsen och en sak som slagit mig är - är det verkligheten som kommer ifatt mig? Sen jag fick beskedet, om ingen mer behandling, har jag kanske jobbat på med att hålla mig uppe och så har det varit resor och besök. Nu kom jag till Malmön och slappnade av mer än tidigare och då kom kanske allt ifatt.... jag vet inte.
Jag blir ofta ledsen när jag känner att jag inte klarar av att göra saker som tidigare varit vardagsgrejer. Det är frustrerande att inte klara enkla saker utan hjälp och det känns ofta orättvist. Så tårarna lär fortsätta att rinna både titt som tätt.
