Tankar

Nu har jag haft några dagar när jag inte mått så bra. Det har varit svårt att äta, jag blir illamående och så gör fötterna ont. Allt det här påverkar humöret och jag orkar ännu mindre än vanligt. 

Såna här dagar är det lätt att fundera på om man någonsin ska få känna sig "normal" igen. Kommer det komma nån dag när jag inte har ont eller mår dåligt på nåt sätt. Det skulle vara så skönt. Men jag får kämpa på och hoppas. 

God Jul

God Jul och hoppas att ni alla får riktigt härliga juldagar. 

Historien fortsätter 3

Vid 9-10 tiden dagen efter operationen flyttades jag ifrån uppvaket till mitt rum på avdelningen jag sen låg på. Även denna gång hade sköterskorna ett långt överlämningssamtal innan jag kunde rullas iväg. 

Men vid ca 10 kom jag alltså tillbaka till rummet jag "checkat in" i på söndagen. Det var ju trevligt att komma tillbaka till sin mobil och åter kunna meddela sig med omvärlden. Om jag minns rätt var det en hel del sms-hälsningar och liknande att svara på. Det kändes fint att många tänkt på mig och hållit tummarna för att allt skulle gå bra, det ger styrka och värme i hjärtat.

Jag minns inte precis vad som pågick under den här dagen. Jag gissar att det tog en del prover och att de tittade till mig både titt och tätt. Jag vet att jag inte lyckades sova nånting under dagen och att jag längtade till kl 15, när besökstiden började, men att det kändes som klockan gick väldigt långsamt. Jag kan säga att i det här läget gjorde det detsamma att jag var över 40, jag ville ändå ha min mamma där. När Kicki kom fick hon sätta sig bredvid sängen så jag kunde hålla handen och så rann tårarna av lättnad att hon var där och av trötthet. 

Kicki var snäll nog att ta ett foto... 

Jag minns, som sagt, inte allt från denna dag men jag vet ju att jag låg i sängen och kunde knappt röra mig. Jag hade en kudde att hålla mot magen om jag skulle hosta eller liknande, för allt sånt gjorde ont. Jag hade ju ett ärr, men 46 agraffer, längs hela magen och dessutom 3 slangar (dränage) som stack rakt ut ur magen på olika ställen. Jag har sagt att det var "Frankensteins mage". 

Det jag också minns är jag inte kunde somna förrän sent den kvällen när jag alltså varit vaken i ca 28 timmar i sträck. Det var inte så kul.

Små steg...

Idag blev jag uppringd av en av läkarna på Radiumhemmet inför veckans behandling. Vi pratade om hur läget är och vad blodproverna (jag tog i måndags) visade. Det var dåliga blodvärden men det är jag ju van vid. 

Sen frågade jag om hur det går med cancermarkörerna. Det visade sig att sen den 22 oktober till idag har de gått ner från 176 till 119...

Det betyder ju att behandlingarna gör någon nytta och det var så skönt att få höra. Att det går åt rätt håll gör att jag kan stå med ett och annat.

Nu fortsätter vi att hålla tummarna!

Historien fortsätter 2

Jag vaknade alltså upp i operationssalen. Därifrån rullades jag ut och lyftes över i "min" säng och sen flyttades jag till uppvaket. Där hamnade jag alldeles intill sköterskestationen, kanske på grund av att de skulle hålla nära koll på mig. Sköterskan från operationen träffade sköterskan från uppvaket och hade ett långt överlämningssamtal. Efter det kom sköterskan och kollade hur det var med mig. Vid den här tiden var jag ganska pigg och hade inte ont, tack vare ryggmärgsbedövningen. Jag hade en slang i näsan som inte var särskilt rolig.

Efter att ha varit på uppvaket i nån timme, dvs ca kl 20, frågade jag sköterskan om hon visste om någon kontaktat min familj och berättat att operationen var klar. När hon som svar undrade om jag ville låna telefonen blev jag otroligt glad och förvånad. Att få ringa och prata med Kicki och Mats kändes helt fantastiskt och som om jag hade kontakt med omvärlden, inte att jag var helt avskild från allt och alla. Att höra deras röster och själv få berätta hur jag mådde var underbart och verkligen inte något jag trott var möjligt.

Jag låg kvar på uppvaket hela natten och lyckades inte sova någonting på hela tiden. Under natten hade en sköterska koll på mig och kontrollerade ofta olika värden och liknande. Vid ett tillfälle kom det två andra och röntgade mina lungor, medan jag låg i sängen. Det är otroligt vad sjukvården kan. Tyvärr upptäckte de då att slangen jag hade genom näsan ner i magsäcken hade flyttat på sig. Jag ville ju helst bli av med slangen eftersom den skavde i halsen, men det gick inte. Istället var de tvungna att trycka ner den så att slangen hamnade rätt igen. På grund av slangen fick jag inte dricka (eller äta) nånting. Det kändes väldigt jobbigt eftersom slangen skavde i halsen på mig. Så till sist gick de med på att jag fick blöta munnen med hjälp av en bit svamp på en pinne. Jag blötte upp svampen i vatten och fick suga på den som på en godisklubba. Det såg nog larvigt ut men hjälpte i alla fall lite.

Natten blev ganska lång när jag låg där och försökte sova utan att lyckas. Man börjar lyssna på alla ljud runt omkring och fundera på vad ljuden betyder. Mitt minne av tiden på uppvaket är att jag inte hade ont, förutom skavet i halsen, och att tiden gick långsamt. På morgonen skulle jag få flytta upp till avdelningen igen.

Konsert

Igår hade kören, Birka Gospel, julkonsert tillsammans med bland andra Samuel Ljungblahd i en fullsatt Filadelfiakyrka. Det var en fantastisk kväll. Jag är så glad att jag orkade vara med och sjunga och få uppleva denna härliga konsert. 

Operation

Ja så var det då dags för operationen. Jag lades in på Karolinska den 6 april och började förberedas inför operationen. Det togs en del prover och tarmarna skulle ju tömmas... :-/  

Så där låg jag på ett eget rum och funderade på vad som skulle hända och sprang på toa. En av sjuksköterskorna kom in och berättade lite om hur operationen skulle gå till. Det kändes bra att få veta lite om vad som skulle hända, även om det var lite. Det blev en ganska ensam eftermiddag och kväll men som tur är finns det mobiltelefoner. Så jag hann med att prata med flera kompisar om vad hände. Jag var väldigt glad att kunna prata med andra fastän jag satt där i ett ganska tråkigt sjukhusrum.

Nästa morgon väckte de mig vid 6-tiden. Då skulle jag duscha och byta om inför operationen. Strax före 8 rullades jag iväg till operationen. Sängen ställdes utanför operationssalarna och medan jag låg där kom läkaren som skulle operera (en av dem) och pratade med mig. Det var lugnande fast situationen borde varit väldig oroande. Jag är bara opererad 1 gång innan detta så nervös var jag ju.

Sen fick jag gå själv in till operationssalen och kliva upp på bordet. Där inne var det fullaktivitet och jag vet nog inte alls vad de gjorde, mer än förberedde. 

De skulle börja med att sätta in en ryggmärgsbedövning på mig och medan de gjorde det var jag vaken. Jag fick lägga mig på sidan och skjuta rygg så att läkaren kunde hitta rätt ställe att sätta in ryggmärgsbedövningsslangen. När det var gjort satte de på mig vad som såg ut som stora strumpor i tyg och en mössa som påminde om en tehuva. Jag måste varit väldigt snygg. 

Nästa sak jag minns är att jag vaknar som ur en dröm. Jag var fortfarande i operationssalen och klockan var ca 18.00. Flera sjuksköterskor (tror jag) jobbar fortfarande inne i salen. Sen rullas jag ut och lyfts över till min säng igen. Självklart har jag diverse dropp och slangar inkopplade. Sedan rullas jag iväg till uppvaket där jag får ligga över natten och de håller koll på att allt.

Julkortspyssel

I helgen har Kicki och jag pysslat. Det var dags att ta fram kreativiteten och skapa julkort. Det var länge sen kortgrejerna var framme och det var riktigt kul när man kom igång.