Men vid ca 10 kom jag alltså tillbaka till rummet jag "checkat in" i på söndagen. Det var ju trevligt att komma tillbaka till sin mobil och åter kunna meddela sig med omvärlden. Om jag minns rätt var det en hel del sms-hälsningar och liknande att svara på. Det kändes fint att många tänkt på mig och hållit tummarna för att allt skulle gå bra, det ger styrka och värme i hjärtat.
Jag minns inte precis vad som pågick under den här dagen. Jag gissar att det tog en del prover och att de tittade till mig både titt och tätt. Jag vet att jag inte lyckades sova nånting under dagen och att jag längtade till kl 15, när besökstiden började, men att det kändes som klockan gick väldigt långsamt. Jag kan säga att i det här läget gjorde det detsamma att jag var över 40, jag ville ändå ha min mamma där. När Kicki kom fick hon sätta sig bredvid sängen så jag kunde hålla handen och så rann tårarna av lättnad att hon var där och av trötthet.
Jag minns, som sagt, inte allt från denna dag men jag vet ju att jag låg i sängen och kunde knappt röra mig. Jag hade en kudde att hålla mot magen om jag skulle hosta eller liknande, för allt sånt gjorde ont. Jag hade ju ett ärr, men 46 agraffer, längs hela magen och dessutom 3 slangar (dränage) som stack rakt ut ur magen på olika ställen. Jag har sagt att det var "Frankensteins mage".
Det jag också minns är jag inte kunde somna förrän sent den kvällen när jag alltså varit vaken i ca 28 timmar i sträck. Det var inte så kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar