Historien fortsätter 1

I mitten av mars tog alltså Karolinska över min vård. Det började med att vi (Kicki och Lisa var med) träffade den läkaren som skulle operera mig. För operation skulle det bli, förr eller senare. Men först ville de förstås ta en del prover och om det var möjligt ta en biopsi av tumören för att se vad den innehöll. Läkaren berättade, i den mån hon kunde, om hur operationen skulle gå till men poängterade att de inte riktigt kunde veta vad de skulle hitta. Hon gissade att operationen skulle ta mellan 4-17 beroende på vad de kunde se när de öppnat. För mig säger det en del om hur lite, trots tester och röntgen osv, läkarna ibland vet när de måste göra sitt jobb.

Efter det första mötet blev det en del undersökningar, ultraljud, datortomografi mm. Samtidigt planerades det för operation. Jag fick lära mig att ge mig själv sprutor och försökte förbereda mig för det som skulle komma, vilket ju inte är så lätt när man inte riktigt vet. Jag har bara opererats en gång förut så det var också lite oroligt. Mycket tankar på hur skulle jag må efter och vad skulle hända efter operationen snurrade i huvudet. Allt jag säkert visste var operation först, cellgift sen.

Sen fick jag till sist operationsdatum, den 7 april var det dags och jag skulle infinna mig på avdelningen dagen innan vid 12-tiden.

Väntan....

Ja, som sagt bara att åka hem och vänta på nästa steg. Det är inte så lätt att få sådana nyheter och sen bli hemskickad till sitt eget i väntan. Jag har en otrolig tur som har en fantastisk familj som ställde (och ställer upp otroligt för mig) upp och hjälpte till att hålla mig sysselsatt.

Under de följande veckorna blev det en del besök på Karolinska för planering av hur vi skulle gå vidare och för diverse olika undersökningar. Nån vecka tror jag att jag var där varje dag av någon anledning. Dagarna emellan de olika undersökningarna försökte jag fylla med andra aktiviteter, så inte huvudet fick allt för mycket tid att fundera på allt som pågick. Sally var duktig på att hålla faster sysselsatt med annat än grubblerier. 

Jag försöker hela tiden hålla mig positiv och "gilla läget", även om det inte alltid är så lätt. Jag tänker att man måste försöka vara positiv till det sjukvården försöker göra för att det ska hjälpa. Att man på något sätt kan använda placeboeffekten även med hjälp av sin inställning. Jag hoppas i alla fall....

Historien börjar

I början på mars tröttnade jag på att hosta. Då hade jag hållit på att hosta sen i slutet på januari och trots att jag just ägnat hela sportlovet åt att vila blev det inte bättre. Så jag skaffade mig en tid på vårdcentralen och läkaren lyssnade på lungorna och på mitt hostande. Hon tyckte inte det lät som lungorna var ansatta men till sist kom hon fram till att det måste vara lunginflammation och skickade hem mig med antibiotika. Jag skulle ta dubbeldos några dagar och sen komma på återbesök.Några dagar senare gick jag tillbaka och läkaren konstaterade att jag inte blivit bättre. Efter att ha gjort vad hon kunde- lungröntgen, blodprov osv, skickade hon mig vidare till St Göran.

På St Göran blev jag inlagd för fortsatt undersökning och satt på antibiotika intravenöst. I en vecka undersökte de vad det kunde vara för fel och vad mina värden (bl.a. högt infektionsvärde) kunde bero på. Det gjordes ny lungröntgen och en datortomografi förutom en massa blodprover och liknande. Jag visste ju redan innan detta att jag hade en cysta på höger äggstock, av endometriosen. Det här berättade jag självklart för läkarna och till sist började de undra om allt kunde hänga ihop på något sätt.

Datortomografin visade att cystan nu var en tumör och de kunde även se förändringar på andra ställen, men de kunde ju inte säga exakt vad tumören eller förändringarna var utan att ha tagit prov på den.

Här tog deras expertis slut och jag skulle lämnas över till Karolinska för fortsatt vård. 

Alltså var det bara att åka hem och vänta på att nästa sak skulle hända. På Karolinska var de dock snabba med att höra av sig och planera in vårt första möte, vilken var väldigt skönt eftersom jag gärna ville att allt skulle komma igång....

Obotlig....

...som i "din cancer är obotlig". Vilket j-dra ord det är.
Det är inte så lätt att ta till sig ett sånt besked, samtidigt är det väl lika bra att veta hur det ligger till. Med ordet obotlig blir det också väldigt tydligt man kan liksom inte tolka det på så många sätt. Men det är konstigt att på 7 månader gå ifrån att vara frisk (visst lite förkylningar och sånt men...) till att aldrig bli frisk igen. Nu hoppas jag ju på att bli bättre men cancern kommer ju finnas kvar.

...och om någon nu tycker att jag har hoppat in mitt i historien så stämmer det. Men min tanke är att berätta mer, så det kommer.