Tankar

I några av mina tidigare inlägg (döpta Min historia...) har jag beskrivit hur saker har gått till med mest fakta. Jag har fått några kommentarer om att jag kanske inte fått med hela sanningen och det stämmer nog bra. I några inlägg försökte jag berätta vad som hänt och utelämnade då hur det känts. Det här innebär ju inte på något sätt att det senaste året har varit lätt eller smärtfritt. Jag har dagar när jag mår bra men också många dagar när jag mår dåligt på olika sätt. 

I somras, när jag påbörjade cellgiftsbehandlingen, så mådde jag ändå relativt bra. Vissa dagar värkte lederna och jag hade lite svårare att röra mig och några gånger var jag ledsen över hela situationen. Men ganska mycket var trots allt som vanligt. Under hösten, med motgångar och nya behandlingar, började det bli jobbigare. Mina fötter blev sämre och sämre av cellgifterna och jag blev tröttare och tröttare. Allt blev jobbigare att klara och jag behöver sen dess hjälp med att fixa en hel del "vanliga" sysslor. Dessutom kämpar jag hela tiden med maten och vikten och emellanåt med illamåendet. 

Det här har lett till många tårar och jobbiga stunder. Nu har jag vissa dagar när jag är/blir så trött att tårarna rinner i stort sett oavbrutet, för att all ork mental och fysisk är slut. Andra gånger har jag tänkt "jag orkar inte mer, nu får det vara nog" eller så känner jag mig som den ensammaste människan i världen. Känslorna är "all over the place" och jag får följa med utan att kunna styra.

Nu ska ni inte tro att allt är deppigt och jobbigt. Jag försöker hålla humöret uppe och njuta av livet, även om det ibland är jobbigt. Men det finns så mycket härligt att se och uppleva att det vore synd att inte försöka. Att jag sen inte orkar hålla samma tempo som när jag var frisk utan måste vila/sova med jämna mellanrum- då får det vara så.