Nordens Ark

Den senaste veckan har varit riktigt tuff. Jag har kämpat emot orkeslöshet, illamående, känslosvall och så vidare. Men det har gått åt rätt håll, för varje dag har det känts som jag orkar lite mer, klarar lite mer innan jag verkligen måste vila. 

Så imorse när jag vaknade mådde jag riktigt bra och vädret såg ut att bli toppen. Så jag föreslog att vi skulle åka till Nordens Ark, ett riktigt favoritställe. Jag tänkte att en långsam promenad runt och titta på djuren skulle bli trevligt och inte allt för ansträngande (det finns ju bänkar längs hela vägen). Men redan i första uppförsbacken kände jag att det här kommer inte bli lätt. Jag blev väldigt andfådd och fick sätta mig och vila. Det här upprepades sedan vid varje backe och ibland även däremellan. Vid de brantaste backarna var jag så trött att jag nästan grät när jag kom upp. Det var så jobbigt. 

Jag intalar mig själv att det är inte farligt att bli andfådd eller att musklerna får jobba sig varma och jag är nöjd med att ha tagit mig runt. Men jag kommer tänka efter noga innan jag föreslår utflykten igen, vilket känns väldigt tråkigt. 

Tankar

I några av mina tidigare inlägg (döpta Min historia...) har jag beskrivit hur saker har gått till med mest fakta. Jag har fått några kommentarer om att jag kanske inte fått med hela sanningen och det stämmer nog bra. I några inlägg försökte jag berätta vad som hänt och utelämnade då hur det känts. Det här innebär ju inte på något sätt att det senaste året har varit lätt eller smärtfritt. Jag har dagar när jag mår bra men också många dagar när jag mår dåligt på olika sätt. 

I somras, när jag påbörjade cellgiftsbehandlingen, så mådde jag ändå relativt bra. Vissa dagar värkte lederna och jag hade lite svårare att röra mig och några gånger var jag ledsen över hela situationen. Men ganska mycket var trots allt som vanligt. Under hösten, med motgångar och nya behandlingar, började det bli jobbigare. Mina fötter blev sämre och sämre av cellgifterna och jag blev tröttare och tröttare. Allt blev jobbigare att klara och jag behöver sen dess hjälp med att fixa en hel del "vanliga" sysslor. Dessutom kämpar jag hela tiden med maten och vikten och emellanåt med illamåendet. 

Det här har lett till många tårar och jobbiga stunder. Nu har jag vissa dagar när jag är/blir så trött att tårarna rinner i stort sett oavbrutet, för att all ork mental och fysisk är slut. Andra gånger har jag tänkt "jag orkar inte mer, nu får det vara nog" eller så känner jag mig som den ensammaste människan i världen. Känslorna är "all over the place" och jag får följa med utan att kunna styra.

Nu ska ni inte tro att allt är deppigt och jobbigt. Jag försöker hålla humöret uppe och njuta av livet, även om det ibland är jobbigt. Men det finns så mycket härligt att se och uppleva att det vore synd att inte försöka. Att jag sen inte orkar hålla samma tempo som när jag var frisk utan måste vila/sova med jämna mellanrum- då får det vara så.

Trädgårdsarbete

Vi är på Malmön och öppnar upp huset för året. Nu har man längtat hit och det känns härligt att få dra igång "säsongen". Både igår och idag är det strålande solsken och ganska varmt ute så det blir ju en del trädgårdsarbete som ska göras. Ja, alltså Kicki har grävt, rensat, klippt, planterat med mera medan jag sitter på en stol bredvid och kommer med glada tillrop. Jag hade gärna hjälpt till mera men orken finns inte. Men på det här sättet har jag i alla fall varit med och varit ute i det vackra vädret. Alltid nåt....

Kicki gör fint i landet.